Foto: Kenta Jönsson

En legend lägger skridskorna på hyllan

En av Bollnäs bandys och även bandyvärldens störste spelare har lagt av med bandyn. Andreas Westh lägger skridskorna på hyllan efter 27 år av elitbandy.

En sådan här artikel vill man egentligen inte skriva. En artikel om att Bollnäs försvarsgeneral och kapten, som under mer än två decennier stått trygg i försvarslinjen och oförtröttligt motat lyrbollar och styrt bort anfallare, nu lägger av med bandyn.

Det är en imponerande statistik som växer fram när man börjar summera karriären. 24 säsonger i Bollnäströjan, tre SM-finaler med Bollnäs, 118 mål i Bollnäs, två World Cup guld, Årets man 2011, 19 år i landslaget… Ja listan kan göras hur lång som helst. Men nu är sagan över och det kommer att kännas otroligt konstigt att inte se #5 på isen när säsongen drar igång i höst.

Webbredaktionen ringde upp Andreas för ett samtal om den långa och framgångsrika karriären.

Hur många säsonger är det egentligen du har spelat med Bollnäs?

-Ja det är svårräknat men räknar man från -93 fram till -20 och så räknar man bort tre säsonger i SAIK. Det är några år.

Då borde det bli 24 säsonger totalt i Bollnäs.

-Ja ungefär så är det väl och jag vet inte vad jag ska säga om det. Det är en lång tid.

Vad är dina starkaste minnen från dina år med Bollnäs?

-Det som sitter på näthinnan är ju finalerna givetvis. Det är så mycket. När vi gick upp till Allsvenskan (nu Elitserien) 1997 är ju något som är starkt. Det håller än. Jag kommer ihåg det väldigt väl. Sedan är det ju olika epoker i karriären också. De första 2-3 åren så är man ju nöjd bara med att slå sig in i laget. Lite senare blir man mer etablerad och en viktig kugge i laget. Man jag ville framåt i karriären vid den tiden och 1999 kom jag in i landslaget.

När blev du kapten i landslaget?

-Det var 2006 i Stockholms-VM.

Hur många år spelade du i landslaget?

-Ja det är ju 1999 fram till 2018. Sedan hade jag ju någon skadeperiod där vid 2002 och 2003 då jag gjorde tre knäoperationer. Jag kunde spela bandy i Bollnäs under den perioden men jag var lite under återuppbyggnad innan jag blev fräsch igen.

Du har varit med om en del under din karriär!

-Ja jag har väl varit med om allting egentligen. Från att spela i division 1 till att spela finaler och allt däremellan.

2003 gick du till SAIK.

-Ja det var struligt med ekonomin i Bollnäs då också, men det var inte därför jag gick till SAIK utan det var för att komma till ett bättre lag. För att kunna utvecklas mer och bli en bättre bandyspelare. Utan dessa tre år hade jag inte blivit den jag blev heller för där fick man mycket med sig i bagaget.

Du återvände sedan till Bollnäs 2006. Om jag minns rätt så intervjuade de dig på Sävstaås innan premiärmatchen och på frågan om vad du såg behövdes i Bollnäs då så svarade du att vi behövde få till en hall. Det var 14 år sedan och vi har fortfarande ingen hall. Hur ser du på det?

-Ja Edsbyn hade ju haft sin hall i några år då redan. Jag vet inte vad jag ska säga längre kring hallfrågan och jag vet inte hur läget ligger riktigt nu heller. Men jag tänker att hur svårt kan det vara? En ort som Bollnäs och att vi inte har en hall. Jag kan inte förstå. Jag tycker det är otroligt konstigt. Vi måste få till en hall. Det går snart inte längre att inte ha en hall. Visst, har du ett äldre lag och rutinerade spelare då är det såklart enklare att inte ha en hall. Men ska du kunna locka ungdomar att börja med bandy och fortsätta med bandy så måste vi ha en hall.

Har det varit självklart för dig att spela i Bollnäs under nästan hela din karriär?

-Ja det har det väl. Jag var ganska nära Ryssland för tre år sedan, efter finalen 2017. Jag har haft erbjudanden därifrån under många år, och efter finalen var det lite oklart vad jag skulle göra. Jag hade väl inte så mycket att ta ställning till då heller och ryssarna låg på ganska hårt. Men annars har det väl inte varit så nära att jag lämnat. Det har varit Sandviken några gånger, och när kontrakten bröts i Bollnäs 2014 hade jag en bra kontakt med Sandviken. Men det blev inte så utan det blev fortsättning i Bollnäs.

Under din långa bandykarriär har du ju spelat med väldigt många bandyspelare. Vilka är de bästa spelarna du har spelat med?

-Oj. Det är så otroligt många bra bandyspelare. Hasse Åström är ju en som man rankar högt. Magnus Muhrén är en matchvinnartyp. Hellmyrs är ju också en sådan spelare. Men spelar du i landslaget så har du 15 spelare som är hur bra som helst. Jag skulle kunna räkna upp ganska många men det finns ju några som sticker ut. Mossberg är också en spelare jag kan nämna. En matchvinnare som står för mycket. Pelle Fosshaug spelade jag ju ett år med i Sandviken också. Det är ju en som var lite extra. Och så Daniel Berlin.

När tog du beslutet att lägga av med bandyn? Du nämnde det redan efter förlusten mot Villa i semifinalen att du eventuellt skulle lägga av.

-Ja det har väl legat i luften ett tag och eftersom kontraktet gick ut efter den här säsongen så har man haft det med sig hela tiden det här året att det kanske är sista året. Men jag bestämde mig nog helt och hållet för kanske två veckor sedan. Då var det ganska klart för mig att jag inte skulle spela något mer. Bollnäs är ju i en sådan knipa just nu att de inte kan erbjuda någonting och då måste jag välja att jobba. Och kliver jag på det tåget fullt ut så betyder det att jag inte kan spela bandy. Så funkar det liksom. Räkningarna ska ju betalas i april så jag fick göra klart med min arbetsgivare ganska snabbt. Jag har ju jobbat lite tidigare också men för en väldigt liten lön och det har jag ju gjort för att jag ska kunna spela bandy. Jag tror inte att många vet att en bandyträning är omkring 5-6 timmar varje dag. Man lägger otroligt mycket tid under veckorna för att kunna förbereda sig och träna och allt. Bandyn har ju alltid varit nummer ett. Eller familjen har ju varit nummer ett såklart, men sedan har det varit bandyn och efter det har jobbet kommit. Man har ju offrat det med att ha ett riktigt jobb i över 20 år kan man säga. Så förutsättningarna blev ju snabbt väldigt annorlunda när det blev så här. Och det blir svårt att kombinera de förutsättningarna med att spela bandy. Du orkar inte hålla på så om du vill bli riktigt bra eller hålla dig bra. Du måste ha rätt förutsättningar. Har du otur med spelschemat så kan du ha många långa bortamatcher på onsdagar till exempel och då ryker ju minst två dagar från jobbet den veckan och det är inte bara att komma tillbaka till jobbet och trycka på en knapp sedan när du är tillbaka heller. Jag jobbar ju med sälj och då måste man ligga på rulle hela tiden. Det är inte som att komma till skruvdragaren och trycka på knappen igen. Det blir väldigt svårt att kombinera. Så är det.

-Men jag är väldigt tacksam för allt man har fått vara med om under alla dessa år. Det är otroligt mycket. Och att få ha varit en del av föreningen i 27 år och mer än så. Man har ju spelat pojkbandy i föreningen också sedan man var nio år så det blir väl en 34 år som man har hållit på med bandy, så det blir ju ett tomrum.

Du känner till isen på Sävstaås ganska bra med andra ord.

-Jag känner till isen och jag känner till det mesta där faktiskt.

Hur är känslorna nu när du har levt med bandy ända sedan barnsben och nu är det över?

-Just nu kommer det nog att gå bra ändå. Jag tränar ju och håller igång så pass mycket ändå, så det kommer nog inte att bli en så stor skillnad nu över sommaren men det kommer nog att bli annorlunda när isen ligger där och de börjar att träna på rinken.  Jag hade tänkt att dra igång lite med fotboll nu men det är ju inga matcher nu.

Tror du att du kommer att spela med Snoddas i höst?

-Som det känns nu så blir det nog inte så. Jag vet inte alls vad som händer i framtiden. Jag får se. Jag vill ta ett brake först och främst och känna mig fram. Det är blandade känslor helt klart. Det är tudelat att ha tagit beslutet. Det känns inte helt bra men det är som det är. Det är klart att det ska kännas när man lägger av när man hållit på med något under hela sitt liv. Det är klart att det är konstigt.

Om du ser till situationen som är just nu med Bollnäs bandy. Vad är det viktigaste för Bollnäs bandy just nu och framåt?

– Jag vet inte. Jag har haft en del synpunkter under några år att man ska vara rädd om det man har och sådana bitar. Det har jag poängterat ganska länge. Men just nu är man ju lite sårad med tanke på hur situationen är. Sårad och ledsen. Man lider med klubben. Med klubbmärket och föreningen. Jag tycker att det är jättejobbigt. Jag tycker jättesynd om grabbarna i laget som kanske nyss har skrivit nya kontrakt som egentligen skulle ha gällt och även de som sett fram emot att skriva nya kontrakt. Det är ett tufft läge. Tyvärr. Men jag hoppas att de kan få ihop ett slagkraftigt lag så att de kan vara med och blanda sig in i striden om en slutspelsplats. Men ska man spela på elitnivå så krävs det en hel del och då måste man få lön för det. Det är mycket tid man offrar.

Är du beredd att gå in i någon roll i föreningen framöver?

-Just nu är det lite tidigt att säga. Man har ju pratat om det lite löst under många år. Sedan vad för roll det gäller vet jag inte, och jag vet inte ens om jag är sugen på det. Det är så många om och men. Men jag har sagt att om de inte får ihop det nu med tränare och om det skjuts på tiden hit och dit så kan jag vara med och ställa upp lite nu i början just med laget. Jag tror man måste in och stötta upp lite nu i början, om det nu är med barmarksträning eller rinkträningar eller vad det blir. Men det blir ju utifrån mina premisser då eftersom jag kommer göra det ideellt. Men hur det blir i förlängningen är det för tidigt att säga just nu. Jag har ingen aning. Det är mycket som känns osäkert.

Är det något du skulle vilja hälsa till supportrarna?

-Dagen kom när man måste lägga av. Det är väl som det är det. Men jag måste säga åter igen att jag är otroligt tacksam över alla de här åren som jag fått tillbringa i den här klubben. Många har passerat. Jag vet inte hur många spelare jag spelat med om man skulle räkna alla.  Det är otroligt många. Och tränare har gått och kommit.

-Jag tror supportrarna vet hur mycket de har betytt för mig och min karriär. De har hjälpt mig att bli bättre. Man vet att det är bra tryck på läktaren från Flames och att publiken är intresserad. Det är klart att man varit extra laddad och man har tränat extra hårt på somrarna för att kunna visa upp sig ännu mer. Så det är en drivkraft. Man vill visa sig från sin bästa sida. Sedan är det ju inte bara Flames heller utan det är ju hur många som helst som har stått på läktaren och sett mig i alla år. Mina första tränare… det finns hur många som helst jag skulle vilja tacka. Utan dem så hade man inte varit där man varit. Det är många som har varit delaktiga på vägen.

Du har kanske haft lite hjälp av ditt pannben också?

-Ja det är väldigt mycket pannben också. Jag har väl haft det. Jag älskar att träna och har haft mycket pannben och sedan har jag väl haft lite andra fördelar också med mig givetvis. Jag har tyckt om bollar.

Men du kommer väl inte ifrån någon riktig bandyfamilj?

-Nej det gör jag inte. Jag stod väl och valde mellan fotboll och bandy ett tag där jag också. Så idrotten kommer jag inte att släppa men jag kommer att hålla på med det på en lite lägre nivå nu. Jag ser fram emot att springa Lidingöloppet och lite sådana saker nu till hösten. Jag har blivit mer skadefri de senaste åren med hälsenorna och sådana saker, så nu kan jag faktiskt vara ute och springa en mil i bra tempo. Ligga på under fem minuter per kilometer och det är skönt att man kan göra det nu. Men det blir som sagt på en annan nivå och det kan jag tycka ska bli lite skönt nu. Att slippa de där måstena hela tiden. Allt är så inrutat när man idrottar på elitnivå. Jag älskar ju det också men ibland kan man känna att nu är det julafton och man vill slappna av men det kan man inte för man har hela tiden i bakhuvudet att man ska upp och träna klockan 10 på juldagen och sedan match på annandagen.

-Sedan det där med att alla ens jämnåriga har sett 25 annandagsderbyn och jag har inte sett något för jag har spelat alla derbyn. Det är sådana grejer man har missat. Det ska bli kul nu att få följa allt omkring bandyn. Vid sidan av. Nu är det ju synd att World cup har flyttat från Sandviken för det är en sak man sett fram emot. Att få stå på läktaren och bara titta på bandy. Så bandyn kommer med all säkerhet att finnas kvar hos mig. Jag kommer att vara där. Kanske flytta någon sarg eller sälja korv eller vad som helst.

Anders Gårdestig