Foto: Kenta Jönsson

Ville Aaltonen ”Det känns lite vemodigt”

Efter 15 år i det orange-blå matchstället flyttar nu Bollnäs trotjänare hem till Finland och Björneborg igen. Webbredaktionen fick sig en pratstund med Ville Aaltonen via telefon hemifrån Finland.

Tillbaka till moderklubben i Finland! Hur känns det och hur gick tankarna kring beslutet?

-Det känns faktiskt lite vemodigt såklart och tråkigt att lämna Bollnäs i det läge som klubben befinner sig i just nu. Men samtidigt så är det roligt och spännande att komma tillbaka till Björneborg och börja lite på nytt och starta om livet lite med nya utmaningar både privat och bandymässigt. Hela familjen får ju också en nystart där barnen får börja i nya skolor och börja i det finska skolsystemet som är lite annorlunda än det svenska. Det blir säkert utmaningar men det är bara spännande och roligt faktiskt.

-Barnen är alla födda i Sverige. Året jag spelade i Ryssland var vi lite mer i Finland men annars har vi varit i Sverige hela tiden och spenderat somrarna i Finland. De känner igen staden men att få en vardag där blir helt nytt för dem. Det blir säkert lite tufft i början men det löser sig nog med tiden.

Du har pratat under många år att du någon gång tänkt att flytta tillbaka till Finland. Har det varit nära att du flyttat något tidigare år här?

-Nej det kan jag inte påstå. Klart att det alltid har funnits med i bilden och det är väl helt naturligt att man tänker på var man ursprungligen kommer ifrån, men vi har trivts oerhört bra i Bollnäs och har inte haft något behov av att flytta tillbaka till Finland. Så det har inte varit på tapeten på riktigt tidigare. Vi har pratat lite lätt om det här under vintern och under våren nu när det blev som det blev med allt. Man fick lite tid att tänka och man hann reflektera och tänka lite hur vi vill ha det lite längre fram. Var vill vi vara. Till slut tänkte vi att vi ska ge det här en chans och prova om det fungerar att flytta tillbaka. Om det inte funkar kan man alltid komma tillbaka till Sverige och Bollnäs. Jag känner att man behöver lite förändringar också så att man inte stagnerar. Jag vill ständigt utvecklas och jag är nyfiken, så det kändes att det var ett bra läge nu att flytta hem.

Om du ska summera sverigeäventyret då? 

-Det blev tre år i Ljusdal först. Det var en häftig upplevelse det också och jag trivdes jättebra där med. Det var tre tuffa år där, både privat där och även klubbmässigt. Konstigt nog så var det ekonomiska problem där också på den tiden. Jag var ung och utan erfarenhet av att bo utomlands. Jag kom till Sverige utan att ha en adress var jag skulle bo. Jag fick veta det åtta timmar innan jag anlände till Ljusdal. Men jag blev väl mottagen där också. Jag utvecklades mycket där och jag kände att det var rätt steg att flytta efter tre säsonger där. Vi åkte ur där också i den vevan och det var också lite tråkigt. Men jag var tvungen att tänka lite på min egen karriär också och därför blev det flytt från Ljusdal.

-Sedan blev det Bollnäs och där blev man ju kvar. Jag hade lite lätt kontakt med Bollnäs redan säsongen innan men jag ville fullfölja och vara kvar i Ljusdal en säsong till för att jag kände att jag var på rätt spår med utvecklingen. Men sedan blev det rätt läge och jag fick en bra kontakt med dåvarande sportgrupp. Stefan Hansson var med i bilden och rodde det hela i land. Det var roligt. Tipi (Timo Oksanen) var redan där i Bollnäs och även Janne Väkiparta och Tommi Österberg så jag kom till en klubb som hade en del finnar. I Ljusdal var jag ensam finländare. Det var väl bra på det sättet att man var tvungen att lära sig språket och klara sig själv. Men det blev bra från början att komma till Bollnäs. Man märkte direkt vilket intresse och engagemang det var och vilket bra folk de hade runt laget och även på stan. Det har varit häftiga säsonger där.

Det är väl lite tätt inpå nu kanske, men vad är dina starkaste minnen ifrån tiden i Bollnäs?

-Det finns ju väldigt många. Det var ju roligt där i början att vi var lite underdogs hela tiden och varje vinst var riktigt bra. Sedan var ju första World cup-vinsten helt sjukt egentligen. Det borde inte ha gått om man ska vara ärlig. Vi mötte skapliga lag det året i cupen. Sedan såklart är ju World cup-vinsten i höstas en sådan där riktigt fin upplevelse. Och alla finalår. Det är ju något som man önskar att varje bandyspelare skulle få uppleva. Själva finalmatchen är ju en grej men hela veckan innan och allt är ju…. Det är svårt att beskriva om man inte varit i det själv.

-Sedan alla matcher. Vi har haft bra laganda och allt har varit bra hela tiden i laget, så det är ju ett bra minne. Sedan händer det ju alltid någonting. Det är sällan lugnt i Bollnäs om man säger så. Det är lite upp och ned. Man vande sig med att det kunde vända fort. Första gången när Myran och Pärtan kom. Det var ju lite överraskande. Och sedan när vi värvade Myran och Berlin. Det händer mycket saker kring bandyn i Bollnäs. Folk är intresserade och det är både på gott och ont. Det är positivt och negativt och allt möjligt däremellan, men det har varit roligt.

Hur mycket svider det att du inte fick vinna ett SM-guld med Bollnäs?

-Jo visst hade det varit roligt att vinna ett SM-guld. Det kan man inte snacka bort. Men samtidigt när man vet vilken väg det är att ta sig till finalen så är ju det en upplevelse. Sedan de två första finalerna var vi inte på pappret sådär att vi ska vinna kanske. Sista finalen var lite mer att vi kände att vi var starka men vi var inte i form den dagen och vi mötte ett lag som visste exakt vad de skulle göra och fullföljde det. Det sved ganska mycket och man mådde inte så bra under en period efter den finalen. Man hade en stor belastning på axlarna eftersom man kände att hela stan var nere och det tog hårt på en. Men som sagt, att vi inte vann är väl det som man är lite besviken över, men samtidigt så fick jag uppleva att vara i final flera gånger och det är starkt nog det.

Du har spelat på nästan alla positioner utom som målvakt och presterat bra på alla positioner. Vilken position har du trivts bäst på?

-Det är på mittfältet som jag själv känner att jag är som bäst. Jag är inte tillräckligt målsugen för att vara toppforward. Jag är inte tillräckligt egoistisk att vilja göra mål. Det har jag aldrig haft något sug efter. Jag vill hellre att någon annan får ett bra läge. Jag vill vara mer delaktig i spelet och det är ju lite annorlunda att vara där uppe som forward. Men jag har alltid gjort det jag blivit tillsagd att göra. Man är en gubbe som de tränar för att få ut det man vill få ut av en och så får man göra det oavsett om man själv tycker något annat. Man får göra så gott det går på alla positioner.

Var du inte bästa målskytt under slutspelet 2010 om jag minns rätt?

-Ja jag tror det blev så. Jag blev uppflyttad till forward i den andra kvartsfinalen. Det var nog året då vi mötte Sirius i kvartsfinal. Vi förlorade den första matchen mot Sirius och sedan blev jag uppflyttad till forward. Sedan rullade det på bara. Det är ett lite roligt minne från den där första matchen mot Sirius. Vi kom till Studenternas och skulle ut till uppvärmningen och då såg jag att jag inte hade några klubbor på klubbställningen. Och jag tänkte att ”fan, man kan inte göra något stort nummer av det här!” Jag visste att Åström (Hans som var tränare då) skulle bli tokig om jag berättade för honom att jag inte hade några klubbor. Så jag tittade vilken klubba som var längst och tog den. Jag tror det var Jens Wiiks klubba. Under uppvärmningen var det flera i laget som sa ”har du bytt klubba?” och jag sa att ”ja, jag tänkte prova, en lite nytändning sådär”.  Det gick ju sådär den matchen. Vi torskade men sedan gick vi rent efter den matchen i stort sett.

-Sedan blev jag forward i det slutspelet och sedan började jag som forward säsongen efter men relativt tidigt flyttades jag till en annan position. Men det har funkat helt OK för mig på olika platser.

Sedan blev du bjuden till Finlands president också?

-Ja det var nog 2016 eller 2017. Det var året då jag var ljumskskadad. Det var nog på grund av att vi gick till final i VM med landslaget och som lagkapten fick jag vinstlotten att få vara med. Det är nog bland det största man kan få uppleva som privatperson att bli inbjuden till den där festen på slottet på självständighetsdagen. Det är stort att ha fått varit med om det. Förhoppningsvis får man uppleva det någon gång till så att man kan njuta av det lite mer. Nu vara man bara stirrig och nervös hela tiden. Det var många stora personer där så man kände sig inte riktigt hemma. Men det var en rolig upplevelse.

Har du någon hälsning till fansen?

-Ja, det är som jag började. Det är vemodigt att lämna men Bollnäs står kvar och det blir bara att vi blir lite mer särbo nu. Ett distansförhållande. Jag vet var Bollnäs finns och man vet ju aldrig. Jag kanske kommer tillbaka någon dag. Vi kommer i alla fall garanterat och hälsar på. Det är det som är lite tråkigt nu med hur det ser ut i världen. Man kan inte ta något riktigt farväl och träffa alla innan man åker. Det blev nästan som att man smög iväg nu och det är inte så jag vill att det ska vara. Men det kommer finnas tillfällen framöver då jag kan komma och tacka alla. Jag skulle vilja göra det personligt med alla som har följt en och stöttat och sådär. Det finns många vänner på olika håll och kanter. Både inom bandyn och på skolan och privat på området där vi bott. Jag har varit med i cykelklubben också de senaste åren så det finns många cykelkamrater där också som man kommer att sakna. Men det är bara att komma och hälsa på oss i Björneborg och vi kommer nog att börja semestra i Sverige nu när vi blir bosatta i Finland. Det blir lite omvänt nu.

-Jag kommer att sakna tiden i Bollnäs. Jag har varit i Sverige och i Bollnäs under nästan hälften av mitt liv och barnen är uppväxta där och har alltid blivit väl omhändertagen. Så det har varit hemma för oss och nu blir vi hemma i Finland. Den frågan har vi fått förut också, var vi har vårt hem. Och det är där man befinner sig just då. Det är bra att man har ”hem” på lite olika ställen som man kan komma tillbaka till. Jag kommer sakna engagemanget och intresset och alla hemmamatcher.

-Sedan hoppas jag verkligen att det löser sig med allt med klubben. Att man får ordning och att det blir en stark organisation. Att man lär sig något av de misstag som gjorts tidigare, att man har den inställningen att det inte ska ske igen. Det är något som jag själv försöker ha som mantra att man alltid kan göra misstag men man måste lära sig av dem. Man ska inte göra samma misstag flera gånger. Jag hoppas att föreningen kan bygga en stark och stabil grund nu och att allt löser sig. Jag vill önska lycka till för alla runt och i föreningen. Att man ser till att klubben lever vidare och att man kommer starkare ur det här.

Anders Gårdestig