08 feb Sista säsongen för Patrik Nilsson

Patrik Nilsson behöver knappt någon presentation. Vad han åstadkommit under sin långa bandykarriär är få förunnade. Fyra VM-guld, tre SM-guld, Årets man i svensk bandy två gånger, innehavare av målrekordet i Elitserien, skytteligavinnare i Ryssland…. Ja listan kan göras lång. 

Även under sin tid i Bollnäs har han gjort stora intryck. Redan under sin första säsong, 16/17, var han genom sina 55 mål en starkt bidragande orsak till att Bollnäs tog sig till final mot Edsbyn. I skrivandets stund har han gjort 143 mål i Bollnäströjan på sina snart fem säsonger vilket gör honom till femte bästa målskytt i Bollnäs i modern tid bakom Ville Aaltonen, Hasse Åström, Patrik Larsson och Christian Mickelsson. Under en hemmamatch mot Vänersborg i november 2018 passerade Patrik även drömgränsen 1000 mål på elitnivå vilket bara en handfull bandyspelare klarat av.

Men efter denna säsong tar sagan slut för den långe, hårdskjutande anfallaren från Söderfors då han nu meddelar att denna säsong blir hans sista. I alla fall som spelare.

Webbredaktionen når Patrik vid lunchtid på lördagen då han precis satt sig i bilen för att åka från hemmet i Gävle upp till Bollnäs för träning.

Patrik, hur landade du i det här beslutet, att du avslutar din karriär efter den här säsongen?

-Ja, det har tagit lite tid. Det är ju ingen hemlighet att jag tycker om att spela bandy, annars hade jag ju inte hållit på så här länge. Jag älskar ju den här sporten och tycker att det är skitkul att spela matcher. Sedan har det väl vuxit fram nu i och med att knät pajade. Det skulle väl kunna funka någon säsong till med knät, det tror jag. Enligt läkarna ska det inte vara några problem. Men nu kommer jag direkt från en rehabtid in i matchspel. I vanliga fall så kör man ju rehab och sedan tränar man ett tag innan man spelar. Så knät är en bidragande orsak till att jag slutar. Men sedan har man också suttit och pendlat i många år. Det tar ju ut sin rätt det också. Man ska få ihop allt här hemma med jobb och allt också, så beslutet har vuxit fram över tid och jag känner nu att nu är det dags att lägga av. 

Du har ju haft en otroligt lång och framgångsrik karriär. Hur skulle du summera karriären?

-Jag är så fantastiskt nöjd och tacksam för den karriär jag haft inom bandyn. Jag är sjukt stolt över den och jag har haft så himla roligt på vägen och träffat och lärt känna så många roliga människor. Det har varit en rolig resa. Man har fått sett platser och träffat folk som man inte hade fått göra annars. Det har varit fantastiskt måste jag säga.

Vad är det som sticker ut när du ser tillbaka? Höjdpunkter och annat?

-Höjdpunkterna är såklart när man har fått vinna SM-guld och VM-guld och så målrekorden som jag har. Jag har ju gjort saker som ingen har gjort innan. Att ha fått kunna göra det under sin karriär känns helt magiskt. 

-Sedan om man ska se till de mindre roliga bitarna så har jag ju haft en del skador som jag fått rehabilitera. Sådana saker är ju aldrig roliga. Jag fick ju graves sjukdom här för några år sedan som ödelade en hel säsong. Det är lite sådana där perioder som varit tyngre. Men någonstans så hör ju skador till elitidrotten lite grann också. När man har spelat så länge som jag har gjort så åker man ju på någon skada förr eller senare. Jag har haft två längre skadeperioder. Dels den här knäskadan som jag haft i år och så hade jag en när jag spelade i Hammarby då jag var borta nästan en hel säsong då jag hade en sträckt knäsena. Men allt det positiva man har fått uppleva överväger ju det negativa om man säger så. 

-Säsongerna jag gjorde i Ryssland ser jag också tillbaka till som väldigt positiva minnen. Det var fantastiska säsonger jag hade där och jag kan faktiskt längta tillbaka dit ibland. Det skulle vara roligt att göra ett till sådant äventyr. Det är tufft i perioder när man längtar hem när man är där, men det är ju få förunnat att få komma iväg dit och det är en stor upplevelse att vara där och ett stort land att spela bandy i. Men apropå Ryssland så är ju det också en höjdpunkt, då jag blev den första utländska spelaren någonsin att vinna skytteligan i Ryssland när jag spelade med Zorkij 2012–2013. 

-En annan sak jag minns är när jag var 14–15 år. Jag spelade i U-15 landslaget och fick åka till Kazakstan. Det var ju första resan österut för mig. Man bodde i Söderfors och spelade bandy där och så fick man vara med i landslaget och åka till Kazakstan och spela. Det var ju magiskt. Och så vann vi VM-guld där borta. Det är ju en sådan där grej som man aldrig glömmer. Det finns många härliga minnen att se tillbaka på. 

Hur många vändor till Ryssland blev det?

-Jag åkte två gånger. En säsong var jag i Kazan och sedan var jag i Sverige två–tre säsonger, sedan åkte jag igen till Zorkij i Moskva där jag spelade en säsong.

Och så har du väl fortfarande målrekordet för antal gjorda mål under en elitseriesäsong?

-Ja precis. Jag slog ju Sergej Obuchovs målrekord först en säsong (06/07) då jag gjorde 70 mål under den säsongen. Sedan året efter (07/08) gjorde jag 94 mål.

Hur många VM-guld och SM-guld har det blivit?

-Jag har fyra VM-guld och tre SM-guld. Jag har tagit två SM-guld med Sandviken och ett med Hammarby. Första SM-guldet var ju häftigt. Det var min andra säsong i SAIK (01/02). Då kom jag både med i landslaget och fick vinna SM-guld samma säsong. Det var häftigt. Första finalen och så vinner vi. Och med Hammarby (09/10), det var ju också läckert för det var så stort för hela föreningen. De hade förlorat sju finaler, så det var många som var med och spelade i Hammarby då som hade spelat massor med finaler och förlorat. Så det var stort. 

-Första VM-guldet, då var jag 20. Det var mitt första VM och så lyckades vi vinna och jag fick göra mål i finalen. Det var häftigt. 

Vad har du för planer nu efter bandyn? 

-Jag har en fil.kand. i idrottsvetenskap och så är jag även Key account manager sedan stockholmstiden. Så jag har två utbildningar i ryggen. Tanken är väl att jag ska jobba, men det är ingenting som är klart än. Vi får se vad det blir. Men det finns mycket spännande att göra.

Känner du att du vill ta en paus från bandyn eller är du sugen på att ta något uppdrag där också?

-Det skulle vara roligt att vara kvar inom bandyn på något sätt. Tränare är väl inte omöjligt, det skulle jag kunna tänka mig. Men sedan får vi se när det blir. Det skulle i alla fall vara roligt att bli kvar inom bandyn på ett eller annat sätt. Träna ett ryskt lag vore inte helt fel. Det var roligt i Ryssland. Men allt ska ju funka ihop med jobbet också och det är väl där min prio ligger nu först och främst, sedan får vi se vad det öppnas för dörrar.

Om vi nu i slutet av intervjun ska se till den säsong som pågår just nu. Du har ju ändå några matcher kvar att spela. Hur ser du på säsongen som är inne i slutskedet nu?

-För egen del är det bara att köra på. Jag kommer in i det mer och mer ju längre tiden går. Jag ska njuta av det här och ha roligt de här sista matcherna, sedan presterar jag det jag presterar. Jag kommer ju från en rehabperiod och jag gör det bästa med det jag har, sedan får det räcka så långt det vill.

-Som lag får vi se till prestationen. Gör man bra prestationer över tid så ramlar poängen in. Sedan är vi ju fortfarande med. Det är ju så himla tätt så vi kan klättra flera placeringar om vi gör bra matcher och då är vi ju i slutspel och det är ju något vi vill och satsar på. Sedan får vi se hur långt det räcker.

Är det något du vill säga till de som läser det här och som har följt dig genom åren?

-Jag skulle vilja tacka alla lag jag har spelat i. Alla lagkompisar och motståndare och domare. Det har varit en fantastisk resa. Jag vill också rikta ett tack till alla supportrar, alla fantastiska människor som har stöttat och supportat på ett eller annat sätt. Skrivit till mig på sociala medier och skickat meddelanden. Ingen nämnd ingen glömd. Jag vill tacka Bollnäs bandy, styrelse, ledare, spelare och supportrar, för åren i föreningen. Och sedan vill jag ju såklart tacka min familj som har ställt upp så fantastiskt mycket. Min bror som jag tävlat både med och mot under alla år. Vi har tränat tillsammans under hela våra karriärer. Trots att vi varit i olika föreningar så har vi kört sommarträningar tillsammans. Utan honom hade jag nog inte varit där jag är idag. Jag vill också tacka Linnea som dragit ett stort lass när jag varit iväg på matcher och träningar och att hon funnits med i både med- och motgång. Och Alva som nog är en av mina största supportrar. Jag älskar dem så enormt mycket. Jag är sjukt tacksam för dem. Jag vill också tacka mina föräldrar. Att de ställt upp och skjutsat mig till träningar och matcher när jag var yngre.

Vi från Bollnäs Bandy vill också passa på att lyfta på hatten och tacka för all underhållning och för alla fantastiska upplevelser som Patrik bjudit på genom åren och det har varit en ära att ha fått sett Patrik i Bollnäs orange färger.

Anders Gårdestig